Tänk att få ha en städigt närvarande inre syster. En syster som förstår hur jag tänker och känner. Etty Hillesum är det för mig. I dag skulle hon fyllt 106 år. Hon är född, i tid räknat, ett år efter att min egen far föddes. För mig känns det som om han var fördd i forntiden men Etty hade lika gärna kunnat vara född i dag. Vi har samma tankar och reflekterar över människan och vår värld på samma sätt. Jag sitter och röjer bland mina papper. Redigerar det sista i det som skall bli min självbiografiska roman. Oh så finner jag en handskriven lapp. Ett citat av Etty :
” Jag vill bara försöka vara den människa som gömmer sig inom mig och som ännu inte nått sin fulla mognad.”
Så sant. Etty är min skrivarsyster. Hon skrev sina dagböcker – som sen publicerades långt efter hennes död. De är så moderna som om de skulle skrivits i dag. Ja de tillhör framtiden.
För dig som ännu inte känner till henne eller har hennes dagböcker så finns nu hennes dagböcker på Faethons förlag. Det är så fantastiskt att de åter finns på svenska. Det är inte alla brev och dagböcker. De finns på engelska och du kan dem här. Vill du ha dem på andra språk köp dem här. Själv lade jag ned mycket möda under flera år att leta fram de svenska böckerna. Den första boken på svenska hette då: Det förstörda livet, som då 1983, inte blev en framgång. Den fanns inte ens på många bibliotek och jag ”luskammade” alla antikvariat jag kom över och sökte oupphörligt på nätet för att få tag i de böcker som fanns kvar – för att ge vidare till vänner som också sökte dem och ville ha dem. Jag fann till slut 13 st av hennes dagböcker , tro det eller ej på IKEA. Jag skulle köpa en hylla på IKEA men kom att titta på bokryggarna som stod i hyllan. Och där stod den. Etty Hillesum- boken. Att sedan övertyga personalen att det var böckerna jag MÅSTE få köpa och inte hyllorna det var mycket svårt. Men jag använde alla kontakter jag hade och lyckades sedan, bok för bok att få köpa böckerna med mig hem. Inte alla på en gång. Jag besökte ofta IKEA på den tiden – för att ivrigt leta i deras bokhyllor. Och jag förstod sedan att IKEA genom åren köpt in hela upplagor som annars skulle malts ned. Böcker som inte såldes längre. Så tack IKEA och tack Ingvar Kamprad för att ni räddade undan hennes böcker så att jag kunde sprida dem vidare. Och det var en overklig känsla att, särskilt första gången hålla hennes bok i min hand och uppmanas att gå ned till fyndabdelningen och få boken prismärkt och stämplad. Fyndet 50:- Kanske skulle jag kolla några nya vändor på IKEA? Själv kompenserade jag IKEA med fyra kassar med liknande böcker. Vit ryggsida med svart text. vill jag minnas När jag sedan besökte Amsterdam, på kort genomresa, fann jag en bok – den enda i det antikvariatet som jag också köpte med mig hem. Fast jag inte kan holländska. De nagelaten geschriften van Etty Hillesum 1941-1943 Bilderna i den är så fina.
”Een getuigenis van geloof, hoop en liefde, geschreven in de hel” Fritt översatt: ”Ett vittnesbörd om tro, hopp och kärlek, skriven i helvetet”
Etty är ständigt närvarande i mitt liv, som mystiker, som vän och som syster.
Man är ”hemma”. Under himlen är man hemma. På varje fläck av jorden är man hemma, om man bär allting inom sig.” ”Låt då detta vara syftet med meditationen: att skapa en stor öppen slätt i ditt inre, utan all den trassliga snårskog som hindrar utsikten. Då kan något av ”Gud” komma in i Dig, liksom det i Beethovens Nionde finns något av ”Gud”, och något av ”kärleken”, inte den sortens lyxkärlek som man hänger sig åt en halvtimme, stolt över sina egna upphöjda känslor, utan en kärlek som man kan använda i vardagslivet”. ”Hotet utifrån ökar hela tiden och skräcken växer med var dag. Jag sveper bönen omkring mig, som en mörk skyddande mantel, i bönen drar jag mig tillbaka som i en klostercell och kommer sedan ut, samlad stärkt. Att dra mig tillbaka in i bönens slutna cell blir för mig en allt större realitet och också en ökad saklighet. Min koncentration där reser höga murar omkring mig, och innanför dem kan jag finna mig själv och efter alla distraherande intryck samla mig till en helhet” Jag föreställer mig att det kommer tider då dag efter dag ligger på knä tills jag till slut känner skyddande murar omkring mig, innanför dem kan jag inte bryta samman eller tappa bort mig och gå under” ”Jag vet mitt botemedel. Jag måste krypa in i ett hörn, sitta nedhukad på golvet och lyssna till rösten i mitt inre.” ”Min Gud, Du har gjort mig så rik, låt mig också få dela ut med fulla händer. Mitt liv har blivit till ett oavbrutet samtal med Dig, Gud, ett enda långt samtal. När jag står i ett hörn av lägret med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner över kinderna, sprungna ur en gripenhet och en tacksamhet som söker utlopp. Också om kvällarna när jag ligger i min säng och vilar i Dig, min Gud, tåras mina ögon ibland av tacksamhet, och det är min aftonbön. Jag är sedan några dagar mycket trött, men det går väl över, allt följer sin egen inneboende rytm, man måste lära människorna att lyssna på den rytmen, det är det viktigaste en människa kan lära sig här i livet. Jag kämpar inte med Dig, Gud, mitt liv är ett enda samtal med Dig. Kanske kommer jag aldrig att bli någon stor konstnärinna, det är ju det jag egentligen vill, men jag är redan helt omsluten av Dig, min Gud. Ibland skulle jag nog vilja prägla några små visdomsord och åstadkomma några vibrerande små berättelser, men jag stöter alltid på samma ord: Gud. Och det omfattar allt och sedan behöver jag inte längre säga allt det andra. Och all min skaparkraft omvandlas till samtal med Dig, mitt hjärtas böljeslag har blivit kraftigare här och på en gång både lugnare och livfullare, och det är som om min inre rikedom ständigt växer.” ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen. Jag föreställer mig att det finns människor som ber sina böner med blicken mot himlen. De söker Gud utanför sig själva. Det finns också de som böjer huvudet och gömmer ansiktet i händerna. Jag tror att de söker Gud inom sig.” ”Den enda människovärdiga handling som ännu återstår är att böja knä för Gud. Jag lär mig varje dag någonting om människorna och inser nu allt tydligare att man inte kan vänta någon hjälp från andra utan att man mer och mer blir hänvisad till sin egen inneboende kraft.” Söndagsmorgonbön”Min Gud, det är ängsliga tider. I natt låg jag för första gången sömnlös med svidande ögon i mörkret och jag såg många syner av mänskligt elände dra förbi. En sak lovar jag Dig Gud, bara en obetydlig liten sak. Jag skall inte belasta den dag som är inne med mina bekymmer för framtiden, men det är något som kräver övning. Var dag har nu äntligen nog av sin egen plåga. Jag skall hjälpa Dig, Gud, så att Du inte överger mig, men jag kan inget garantera på förhand. En sak står alltmer klart för mig: att Du inte kan hjälpa oss utan att vi måste hjälpa Dig och på det sättet hjälper vi oss själva. Och det är det enda vi i denna tid kan rädda och det som det verkligen gäller: att bevara något av Dig, Gud, i oss själva. Kanske kan vi också medverka till att gräva fram dig ur andras förtorkade hjärtan. Ja min Gud, Du tycks inte kunna göra mycket åt omständigheterna, de hör till det här livet. Jag ställer Dig inte heller till svars. Efteråt får Du väl ställa oss till svars. Och nästan med varje pulsslag står det tydligare för mig att Du inte kan hjälpa oss, utan vi måste hjälpa Dig, och att vi till vårt sista andetag måste försvara Din boning inom oss. Det är faktiskt sant att det finns människor som nu i sista momangen är mera rädda om sina dammsugare och silverskedar och gafflar än om Dig, min Gud. Och det finns människor som bara tänker på att sätta sig själva i säkerhet, att rädda sina kroppar som bara är boningar för ångest och bitterhet. Och de säger: Mig skall de inte få i sina klor. Och de glömmer att man inte är i någons klor om man är i Din famn, min Gud. Jag börjar redan bli lite lugnare genom det här samtalet med Dig, Gud. I den närmaste framtiden skall jag ha många samtal med Dig och på det sättet hindra Dig från att överge mig.Du kommer nog att få det knapert i min själ ibland., Gud, Du kommer inte att livnäras med mycket förtroende från min sida, men tro mig, jag skall fortsätta att verka för Dig och vara Dig trogen och inte jaga bort Dig från mina marker.Nog har jag kraft att bära det stora, heroiska lidandet, Gud, men det är värre med de tusen små dagliga bekymren och sorgerna som ibland kastar sig över en och biter sig fast som ohyra. Men jag klöser mig förtvivlat och säger mig alla dagar: För den här dagen är det ännu väl sörjt, de skyddande väggarna i ett gästfritt hem värmer ännu mina axlar som ett länge buret och kärt klädesplagg. Mat för dagen har jag tillräckligt och min bädd med vita lakan och varma filtar står ännu och väntar när natten kommer, alltså får jag inte öda minsta smula kraft på materiella bekymmer för egen del. Utnyttja och ägna var minut av dagen åt att göra den fruktbar, göra den till ytterligare en stadig sten i det fundament som våra kommande rädda och utarmade dagar kan stödja sig på. Jasminen utanför mitt hus har de senaste dagarna blivit helt förstörd av regnet och stormen, dess vita blommor driver omkring i de gyttjiga svarta pölarna på det låga garagetaket.Men någonstans inom mig blommar jasminen ostört vidare, precis lika överflödande och ljuvlig som alltid. Och den sprider sin doft runt om i mitt hem som är Din boning, min Gud. Du ser att jag vårdar Dig. Jag kommer inte bara till Dig med tårar och med mina onda aningar, denna stormiga grå söndagsmorgon kommer jag till Dig med doftande jasmin. Och jag skall ge Dig alla blommor som kommer i min väg och de är i sanning många. Du måste ha det så bra som möjligt hos mig. Och för att nu för en gångs skull nämna ett godtyckligt valt exempel: Om jag skulle sitta inburad i en trång cell och ett moln skulle driva förbi mitt lilla gallerfönster, då skulle jag komma till Dig, min Gud, med det molnet som gåva, om jag har åtminstone någon kraft kvar. Så här på förhand kan jag ju inte lova någonting bestämt, men Du märker nog att viljan är god. Och nu måste jag ta itu med den här dagen. Jag kommer att träffa många människor i dag och alla de onda ryktena och hemska hoten kommer återigen att bestorma mig som lika många fientliga soldater stormar en ointaglig fästning”.Etty Hillesum. Söndagsmorgonbön Från boken : Det förstörda livet. Dagböcker 1941-43 Etty Hillesum ISBN 91-1-833122-X (sidan 152-153 i den svenska boken.)
Etty Hillesums dagböcker skildrar ett ovanligt kvinnoöde – den holländska judinnan som under omänskliga förhållanden valde att fullfölja individuationens väg. ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen. Jag föreställer mig att det finns människor som ber sina böner med blicken mot himlen. De söker Gud utanför sig själva. Det finns också de som böjer huvudet och gömmer ansiktet i händerna. Jag tror att de söker Gud inom sig.”
”Ibland, i stunder av djup tacksamhet, överväldigas jag
av ett behov att falla på knä, med huvudet djupt nerböjt
och händerna framför ansiktet.
Det har blivit en rörelse, en gest inskriven i min kropp, och
då och då kräver den att få komma till uttryck…
När jag skriver ner det här, känner jag mig fortfarande
ganska blyg, som om jag skrev om de mest intima saker.
Jag skäms faktiskt mer än när jag skriver om mitt
kärleksliv. Men finns det något intimare än en människas
gudsförhållande? ”
ur Att ta ansvar för Gud,
Ylva Eggehorn, hämtat från
An Interrupted Life and Letters from
Westerbork, Etty Hillesum.
Citat där inget annat anges, från boken : Etty Hillesum Dagböcker och Brev i urval. 2018 BOKFÖRLAGET FAETHON ISBN 978-91-984108-8-4
”Joop som sitter på heden under den stora stjärnhimlen
och talar om hemlängtan: \’Jag känner ingen hemlängtan, jag är ju hemma.\’ Det
lärde jag mig så mycket av. Man är ”hemma”. Under himlen är man hemma. På varje
fläck av jorden är man hemma, om man bär allting inom sig.”
”Var och en av oss måste gå in i sitt eget väsen och i sig
själv utrota och förinta allt det som han vill utrota och förinta hos andra.
Och vi måste vara fullt medvetna om att varje liten atom av hat som vi tillför
vår värld gör den mera ogästvänlig än den redan är.”
”Det är sant att jag lever intensivt, men jag förnyar mig
från dag till dag vid själva livets källa, och jag vilar då och då ut i bön.
Och de som säger att jag lever för intensivt, vet ingenting om detta, vet inte
att man kan dra sig tillbaka i bön lika väl som i en klostercell och att man
sedan går vidare med förnyad kraft och återvunnen sinnesro.
Jag tror tvärtom att det är människors ängslan att spilla
bort sin tid som berövar dem deras bästa krafter. Om man efter en lång och
mödosam process som med varje dag fortskrider, har nått fram till själva
urkällan som jag nu vill kalla Gud, och om man bara sörjer för att vägen till
Gud förblir öppen och fri från barrikaderingar – och det sker genom att man
arbetar med sig själv – då förnyar man sig om och om igen vid denna källa, och
då behöver man inte heller befara att man slösar bort en massa kraft.”
”Realiteten är någonting man måste ta på sig, allt lidande
som följer med, alla problemen, man måste ta dem på sig och bära dem, och ju
mer man bär, dess mer växer ens bärkraft. Men föreställningen om lidandet (inte
det ”riktiga” lidandet som är fruktbart och kan göra livet till en dyrbar
gåva), det är den man måste ta död på. Och i och med att man tar död på
föreställningar, där livet sitter instängt som bakom galler, befriar man det verkliga
livet och krafterna inom sig, och då far man också kraft att bära det verkliga
lidandet, ens eget och mänsklighetens.”
”Den enda människovärdiga handling som ännu återstår är att böja knä för Gud. Jag lär mig varje dag någonting om människorna och inser nu allt tydligare att man inte kan vänta någon hjälp från andra utan att man mer och mer blir hänvisad till sin egen inneboende kraft.”
”För att förödmjuka behövs det två parter. Den som
förödmjukar och den man vill förödmjuka, framför allt: den som låter sig
förödmjukas. Saknas den senare, är den passiva parten immun mot varje
förödmjukelse går densamma upp i rök. Kvar blir bara de besvärande åtgärder och
förordningar som ingriper i vårt dagliga liv. Man måste lära judarna detta. I morse
cyklade jag längs Stadionkade och njöt av den väldiga himlen där vid stadens
utkant och andades in den friska, oransonerade luften. Och överallt satt små
anslag, skyltar, som utestängde judarna från vägarna ut i den fria naturen. Men
över den enda väg vi ännu har rätt att använda välver sig hela himlavalvet. Man
kan inte göra oss något, man kan faktiskt inte göra oss något. Man kan göra det
lite besvärligt för oss, man kan beröva oss materiella ting och en del yttre
rörelsefrihet, men vi själva berövar oss våra bästa krafter genom vår felaktiga
inställning. Genom att känna oss förföljda, förnedrade och förtryckta. Genom
att hata. Genom dumdristighet som bara är en täckmantel för rädsla. Man kan
mycket väl vara sorgsen, djupt nedslagen över det som sker med oss, det är
mänskligt och begripligt. Men jag tycker livet är skönt och jag känner mig fri.
Himlarna i mitt inre är lika omätliga som över mitt huvud. Jag tror på Gud och
jag tror på människorna, och det vågar jag säga utan falsk skamkänsla. Livet är
svårt, men det är inte hemskt. Man måste börja med att ta sitt allvar på
allvar, så kommer resten av sig själv. Och att ”arbeta med sig själv” är
faktiskt ingen sjuklig individualism. Och en fred kan inte bli en verklig fred
förrän varje enskild människa har freden i sitt hjärta och röjer undan och
övervinner hatet mot medmänniskor, av vilken ras eller vilket folk de må vara,
och låter hatet förbytas i något som inte längre är hat, kanske till slut
rentav kärlek, eller är det kanske att begära för mycket? Och dock är det den
enda lösningen. Så här skulle jag kunna fortsätta sida upp och sida ner. Det
lilla stycke evighet som man bär inom sig kan man avhandla lika bra i ett enda
ord som i tio tjocka standardverk. Jag är en lycklig människa och lovsjunger
livet, javisst, i Herrens år 1941, det eller det krigsåret.”
Sidan 114-115
”Att lida är inte under den mänskliga värdigheten. Jag
menar att man kan lida människovärdigt och icke-människovärdigt. Jag menar att
de flesta västerlänningar inte förstår konsten att lida och i stället grips av
tusen olika slag av ångest. Det som de flesta nu far erfara är inte längre
något liv: skräck, resignation, förbittring, hat, förtvivlan. Min Gud, det är
så lätt att förstå dem. Men om man tar ifrån dem denna sorts liv så har man väl
inte berövat dem mycket? Man måste acceptera att döden hör ihop med livet,
också den fasansfullaste död. Och lever vi inte varje dag ett helt liv, och
spelar det då någon större roll, om vi lever några dagar mer eller mindre? Jag
är i Polen alla dagar, på slagfälten. Så kan man kalla dem, ibland tränger sig
en vision av giftgröna slagfält på mig. Jag är hos de hungrande, hos de
misshandlade och hos de döende, alla dagar, men jag sitter också vid jasminen
med ett stycke himmel utanför mitt fönster. Det finns plats för allt i ett enda
liv. För en gudstro och för en undergång i elände.”
”Man säger mig: ”En person som du är skyldig att sätta dig i
säkerhet, du har ännu så mycket att uträtta längre fram, du har så mycket att
ge.” Vad jag kommer att ha eller inte ha att ge, det kan jag ge var jag än
befinner mig, här i kretsen av mina vänner eller i ett koncentrationsläger
någon annanstans. Och det är en otrolig självöverskattning att anse sig själv
för värdefull att underkastas ett öde som drabbar alla de andra.
”Och om Gud anser att jag ännu har mycket att uträtta,
skall jag väl försöka göra det sedan jag har utstått allt vad andra kan utstå.
Och om jag är en värdefull människa kommer att visa sig först i mitt sätt att
förhålla mig under de förändrade omständigheterna. Och även om jag inte
överlever, kommer det sätt varpå jag dör att vara utslagsgivande för vetskapen
om vem jag var. Det är inte längre fråga om att till varje pris hålla sig
utanför en viss situation utan om hur man uppför sig och lever i vilken
situation som helst.”
”Har jag inte haft timmar om vilka jag kunnat säga: Denna
enda timme har varit ett helt liv och om jag nu strax skulle dö har denna timme
gjort hela livet värt att leva. Och sådana timmar har jag haft många. Varför
far inte också jag leva vidare i himlen? Himlen finns ju, varför far man inte
leva där? Egentligen är det väl snarare så att himlen lever i mig. Jag måste
tänka på ett ord i en dikt av Rilke: Weltinnenraum. Innervärldsrum.”
”När jag har travat runt där i Westerborklägret bland alla
de skvallrande käbblande och överaktiva medlemmarna av Judiska Rådet, har jag
ofta sagt mig: Ack, låt mig bara vara ett stycke själ åt er! Låt mig få vara en
uppsamlingsbarack för det bästa inom er, det som trots allt säkert finns i var
och en av er! Jag behöver inte göra så mycket, bara vara där. Låt mig vara
själen i den här kroppen. Och i var och en av de människorna där har jag någon
gång sett en gest eller en blick som utgick från något högt över deras egen
nivå och som de tydligen inte själva var medvetna om. Och jag kände mig som
inseglets bevarare.”
”En själ är något som består av eld och bergkristaller. Är
något mycket strängt och gammaltestamentligt hårt, men också milt och mjukt som
gesten varmed hans varsamma fingertoppar ibland smekte mina ögonfransar.”
”Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge
Citat där inget annat anges, från boken : Etty Hillesum Dagböcker och Brev i urval. 2018 BOKFÖRLAGET FAETHON ISBN 978-91-984108-8-4
