Etty och bönen

Etty Hillesum – Några ord om bönens språk

Man är ”hemma”. Under himlen är man hemma. På varje fläck av jorden är man hemma, om man bär allting inom sig.”  ”Låt då detta vara syftet med meditationen: att skapa en stor öppen slätt i ditt inre, utan all den trassliga snårskog som hindrar utsikten. Då kan något av ”Gud” komma in i Dig, liksom det i Beethovens Nionde finns något av ”Gud”, och något av ”kärleken”, inte den sortens lyxkärlek som man hänger sig åt en halvtimme, stolt över sina egna upphöjda känslor, utan en kärlek som man kan använda i vardagslivet”. ”Hotet utifrån ökar hela tiden och skräcken växer med var dag. Jag sveper bönen omkring mig, som en mörk skyddande mantel, i bönen drar jag mig tillbaka som i en klostercell och kommer sedan ut, samlad stärkt. Att dra mig tillbaka in i bönens slutna cell blir för mig en allt större realitet och också en ökad saklighet. Min koncentration där reser höga murar omkring mig, och innanför dem kan jag finna mig själv och efter alla distraherande intryck samla mig till en helhet”  Jag föreställer mig att det kommer tider då dag efter dag ligger på knä tills jag till slut känner skyddande murar omkring mig, innanför dem kan jag inte bryta samman eller tappa bort mig och gå under” ”Jag vet mitt botemedel. Jag måste krypa in i ett hörn, sitta nedhukad på golvet och lyssna till rösten i mitt inre.” ”Min Gud, Du har gjort mig så rik, låt mig också få dela ut med fulla händer. Mitt liv har blivit till ett oavbrutet samtal med Dig, Gud, ett enda långt samtal. När jag står i ett hörn av lägret med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner över kinderna, sprungna ur en gripenhet och en tacksamhet som söker utlopp. Också om kvällarna när jag ligger i min säng och vilar i Dig, min Gud, tåras mina ögon ibland av tacksamhet, och det är min aftonbön. Jag är sedan några dagar mycket trött, men det går väl över, allt följer sin egen inneboende rytm, man måste lära människorna att lyssna på den rytmen, det är det viktigaste en människa kan lära sig här i livet. Jag kämpar inte med Dig, Gud, mitt liv är ett enda samtal med Dig. Kanske kommer jag aldrig att bli någon stor konstnärinna, det är ju det jag egentligen vill, men jag är redan helt omsluten av Dig, min Gud. Ibland skulle jag nog vilja prägla några små visdomsord och åstadkomma några vibrerande små berättelser, men jag stöter alltid på samma ord: Gud. Och det omfattar allt och sedan behöver jag inte längre säga allt det andra. Och all min skaparkraft omvandlas till samtal med Dig, mitt hjärtas böljeslag har blivit kraftigare här och på en gång både lugnare och livfullare, och det är som om min inre rikedom ständigt växer.” ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen. Jag föreställer mig att det finns människor som ber sina böner med blicken mot himlen. De söker Gud utanför sig själva. Det finns också de som böjer huvudet och gömmer ansiktet i händerna. Jag tror att de söker Gud inom sig.”  ”Den enda människovärdiga handling som ännu återstår är att böja knä för Gud. Jag lär mig varje dag någonting om människorna och inser nu allt tydligare att man inte kan vänta någon hjälp från andra utan att man mer och mer blir hänvisad till sin egen inneboende kraft.”  Söndagsmorgonbön”Min Gud, det är ängsliga tider. I natt låg jag för första gången sömnlös med svidande ögon i mörkret och jag såg många syner av mänskligt elände dra förbi.   En sak lovar jag Dig Gud, bara en obetydlig liten sak. Jag skall inte belasta den dag som är inne med mina bekymmer för framtiden, men det är något som kräver övning.   Var dag har nu äntligen nog av sin egen plåga. Jag skall hjälpa Dig, Gud, så att Du inte överger mig, men jag kan inget garantera på förhand.   En sak står alltmer klart för mig: att Du inte kan hjälpa oss utan att vi måste hjälpa Dig och på det sättet hjälper vi oss själva.  Och det är det enda vi i denna tid kan rädda och det som det verkligen gäller:  att bevara något av Dig, Gud, i oss själva. Kanske kan vi också medverka till att gräva fram dig ur andras förtorkade hjärtan. Ja min Gud, Du tycks inte kunna göra mycket åt omständigheterna, de hör till det här livet. Jag ställer Dig inte heller till svars.   Efteråt får Du väl ställa oss till svars.   Och nästan med varje pulsslag står det tydligare för mig att Du inte kan hjälpa oss, utan vi måste hjälpa Dig, och att vi till vårt sista andetag måste försvara Din boning inom oss. Det är faktiskt sant att det finns människor som nu i sista momangen är mera rädda om sina dammsugare och silverskedar och gafflar än om Dig, min Gud. Och det finns människor som bara tänker på att sätta sig själva i säkerhet, att rädda sina kroppar som bara är boningar för ångest och bitterhet.   Och de säger: Mig skall de inte få i sina klor. Och de glömmer att man inte är i någons klor om man är i Din famn, min Gud. Jag börjar redan bli lite lugnare genom det här samtalet med Dig, Gud. I den närmaste framtiden skall jag ha många samtal med Dig och på det sättet hindra Dig från att överge mig.Du kommer nog att få det knapert i min själ ibland., Gud, Du kommer inte att livnäras med mycket förtroende från min sida, men tro mig, jag skall fortsätta att verka för Dig och vara Dig trogen och inte jaga bort Dig från mina marker.Nog har jag kraft att bära det stora, heroiska lidandet, Gud, men det är värre med de tusen små dagliga bekymren och sorgerna som ibland kastar sig över en och biter sig fast som ohyra. Men jag klöser mig förtvivlat och säger mig alla dagar: För den här dagen är det ännu väl sörjt, de skyddande väggarna i ett gästfritt hem värmer ännu mina axlar som ett länge buret och kärt klädesplagg. Mat för dagen har jag tillräckligt och min bädd med vita lakan och varma filtar står ännu och väntar när natten kommer, alltså får jag inte öda minsta smula kraft på materiella bekymmer för egen del.   Utnyttja och ägna var minut av dagen åt att göra den fruktbar, göra den till ytterligare en stadig sten i det fundament som våra kommande rädda och utarmade dagar kan stödja sig på. Jasminen utanför mitt hus har de senaste dagarna blivit helt förstörd av regnet och stormen, dess vita blommor driver omkring i de gyttjiga svarta pölarna på det låga garagetaket.Men någonstans inom mig blommar jasminen ostört vidare, precis lika överflödande och ljuvlig som alltid. Och den sprider sin doft runt om i mitt hem som är Din boning, min Gud. Du ser att jag vårdar Dig. Jag kommer inte bara till Dig med tårar och med mina onda aningar, denna stormiga grå söndagsmorgon kommer jag till Dig med doftande jasmin. Och jag skall ge Dig alla blommor som kommer i min väg och de är i sanning många. Du måste ha det så bra som möjligt hos mig. Och för att nu för en gångs skull nämna ett godtyckligt valt exempel: Om jag skulle sitta inburad i en trång cell och ett moln skulle driva förbi mitt lilla gallerfönster, då skulle jag komma till Dig, min Gud, med det molnet som gåva, om jag har åtminstone någon kraft kvar. Så här på förhand kan jag ju inte lova någonting bestämt, men Du märker nog att viljan är god.   Och nu måste jag ta itu med den här dagen. Jag kommer att träffa många människor i dag och alla de onda ryktena och hemska hoten kommer återigen att bestorma mig som lika många fientliga soldater stormar en ointaglig fästning”.Etty Hillesum.  Söndagsmorgonbön   Från boken :  Det förstörda livet.   Dagböcker 1941-43 Etty Hillesum ISBN 91-1-833122-X  (sidan 152-153 i den svenska boken.)