Citat Etty Hillesum

”Det finns plats för allt i ett enda liv”

Etty Hillesum

Etty Hillesums dagböcker  skildrar ett ovanligt kvinnoöde – den holländska judinnan som under omänskliga 
förhållanden valde att fullfölja individuationens väg. ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. 
Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa
sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen. 
Jag föreställer mig att det finns människor som ber sina böner med blicken mot himlen. 
De söker Gud utanför sig själva.  Det finns också de som böjer huvudet och gömmer ansiktet i händerna. 
Jag tror att de söker Gud inom sig.”

Etty Hillesums dagböcker.
För bildrättigheter se

”Ibland, i stunder av djup tacksamhet, överväldigas jag av ett behov att falla på knä, med huvudet djupt nerböjt och händerna framför ansiktet. 
Det har blivit en rörelse, en gest inskriven i min kropp, och då och då kräver den att få komma till uttryck… När jag skriver ner det här, känner jag mig fortfarande ganska blyg, som om jag skrev om de mest intima saker. 
Jag skäms faktiskt mer än när jag skriver om mitt kärleksliv. Men finns det något intimare än en människas gudsförhållande? ”
ur Att ta ansvar för Gud, 
Ylva Eggehorn, hämtat från 
An Interrupted Life and Letters from 
Westerbork, Etty Hillesum. 

Citat där inget annat anges, från boken :
Etty Hillesum
Dagböcker och Brev i urval. 2018 BOKFÖRLAGET FAETHON ISBN 978-91-984108-8-4

”Joop som sitter på heden under den stora stjärnhimlen och talar om hemlängtan: \’Jag känner ingen hemlängtan, jag är ju hemma.\’ Det lärde jag mig så mycket av. Man är ”hemma”. Under himlen är man hemma. På varje fläck av jorden är man hemma, om man bär allting inom sig.” 

”Var och en av oss måste gå in i sitt eget väsen och i sig själv utrota och förinta allt det som han vill utrota och förinta hos andra. Och vi måste vara fullt medvetna om att varje liten atom av hat som vi tillför vår värld gör den mera ogästvänlig än den redan är.”

”Det är sant att jag lever intensivt, men jag förnyar mig från dag till dag vid själva livets källa, och jag vilar då och då ut i bön. Och de som säger att jag lever för intensivt, vet ingenting om detta, vet inte att man kan dra sig tillbaka i bön lika väl som i en klostercell och att man sedan går vidare med förnyad kraft och återvunnen sinnesro.

Jag tror tvärtom att det är människors ängslan att spilla bort sin tid som berövar dem deras bästa krafter. Om man efter en lång och mödosam process som med varje dag fortskrider, har nått fram till själva urkällan som jag nu vill kalla Gud, och om man bara sörjer för att vägen till Gud förblir öppen och fri från barrikaderingar – och det sker genom att man arbetar med sig själv – då förnyar man sig om och om igen vid denna källa, och då behöver man inte heller befara att man slösar bort en massa kraft.”

”Realiteten är någonting man måste ta på sig, allt lidande som följer med, alla problemen, man måste ta dem på sig och bära dem, och ju mer man bär, dess mer växer ens bärkraft. Men föreställningen om lidandet (inte det ”riktiga” lidandet som är fruktbart och kan göra livet till en dyrbar gåva), det är den man måste ta död på. Och i och med att man tar död på föreställningar, där livet sitter instängt som bakom galler, befriar man det verkliga livet och krafterna inom sig, och då far man också kraft att bära det verkliga lidandet, ens eget och mänsklighetens.”

”Den enda människovärdiga handling som ännu återstår är att böja knä för Gud. Jag lär mig varje dag någonting om människorna och inser nu allt tydligare att man inte kan vänta någon hjälp från andra utan att man mer och mer blir hänvisad till sin egen inneboende kraft.”

”För att förödmjuka behövs det två parter. Den som förödmjukar och den man vill förödmjuka, framför allt: den som låter sig förödmjukas. Saknas den senare, är den passiva parten immun mot varje förödmjukelse går densamma upp i rök. Kvar blir bara de besvärande åtgärder och förordningar som ingriper i vårt dagliga liv. Man måste lära judarna detta. I morse cyklade jag längs Stadionkade och njöt av den väldiga himlen där vid stadens utkant och andades in den friska, oransonerade luften. Och överallt satt små anslag, skyltar, som utestängde judarna från vägarna ut i den fria naturen. Men över den enda väg vi ännu har rätt att använda välver sig hela himlavalvet. Man kan inte göra oss något, man kan faktiskt inte göra oss något. Man kan göra det lite besvärligt för oss, man kan beröva oss materiella ting och en del yttre rörelsefrihet, men vi själva berövar oss våra bästa krafter genom vår felaktiga inställning. Genom att känna oss förföljda, förnedrade och förtryckta. Genom att hata. Genom dumdristighet som bara är en täckmantel för rädsla. Man kan mycket väl vara sorgsen, djupt nedslagen över det som sker med oss, det är mänskligt och begripligt. Men jag tycker livet är skönt och jag känner mig fri. Himlarna i mitt inre är lika omätliga som över mitt huvud. Jag tror på Gud och jag tror på människorna, och det vågar jag säga utan falsk skamkänsla. Livet är svårt, men det är inte hemskt. Man måste börja med att ta sitt allvar på allvar, så kommer resten av sig själv. Och att ”arbeta med sig själv” är faktiskt ingen sjuklig individualism. Och en fred kan inte bli en verklig fred förrän varje enskild människa har freden i sitt hjärta och röjer undan och övervinner hatet mot medmänniskor, av vilken ras eller vilket folk de må vara, och låter hatet förbytas i något som inte längre är hat, kanske till slut rentav kärlek, eller är det kanske att begära för mycket? Och dock är det den enda lösningen. Så här skulle jag kunna fortsätta sida upp och sida ner. Det lilla stycke evighet som man bär inom sig kan man avhandla lika bra i ett enda ord som i tio tjocka standardverk. Jag är en lycklig människa och lovsjunger livet, javisst, i Herrens år 1941, det eller det krigsåret.”

Sidan 114-115

”Att lida är inte under den mänskliga värdigheten. Jag menar att man kan lida människovärdigt och icke-människovärdigt. Jag menar att de flesta västerlänningar inte förstår konsten att lida och i stället grips av tusen olika slag av ångest. Det som de flesta nu far erfara är inte längre något liv: skräck, resignation, förbittring, hat, förtvivlan. Min Gud, det är så lätt att förstå dem. Men om man tar ifrån dem denna sorts liv så har man väl inte berövat dem mycket? Man måste acceptera att döden hör ihop med livet, också den fasansfullaste död. Och lever vi inte varje dag ett helt liv, och spelar det då någon större roll, om vi lever några dagar mer eller mindre? Jag är i Polen alla dagar, på slagfälten. Så kan man kalla dem, ibland tränger sig en vision av giftgröna slagfält på mig. Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar, men jag sitter också vid jasminen med ett stycke himmel utanför mitt fönster. Det finns plats för allt i ett enda liv. För en gudstro och för en undergång i elände.”

”Man säger mig: ”En person som du är skyldig att sätta dig i säkerhet, du har ännu så mycket att uträtta längre fram, du har så mycket att ge.” Vad jag kommer att ha eller inte ha att ge, det kan jag ge var jag än befinner mig, här i kretsen av mina vänner eller i ett koncentrationsläger någon annanstans. Och det är en otrolig självöverskattning att anse sig själv för värdefull att underkastas ett öde som drabbar alla de andra.

”Och om Gud anser att jag ännu har mycket att uträtta, skall jag väl försöka göra det sedan jag har utstått allt vad andra kan utstå. Och om jag är en värdefull människa kommer att visa sig först i mitt sätt att förhålla mig under de förändrade omständigheterna. Och även om jag inte överlever, kommer det sätt varpå jag dör att vara utslagsgivande för vetskapen om vem jag var. Det är inte längre fråga om att till varje pris hålla sig utanför en viss situation utan om hur man uppför sig och lever i vilken situation som helst.”

”Har jag inte haft timmar om vilka jag kunnat säga: Denna enda timme har varit ett helt liv och om jag nu strax skulle dö har denna timme gjort hela livet värt att leva. Och sådana timmar har jag haft många. Varför far inte också jag leva vidare i himlen? Himlen finns ju, varför far man inte leva där? Egentligen är det väl snarare så att himlen lever i mig. Jag måste tänka på ett ord i en dikt av Rilke: Weltinnenraum. Innervärldsrum.”

”När jag har travat runt där i Westerborklägret bland alla de skvallrande käbblande och överaktiva medlemmarna av Judiska Rådet, har jag ofta sagt mig: Ack, låt mig bara vara ett stycke själ åt er! Låt mig få vara en uppsamlingsbarack för det bästa inom er, det som trots allt säkert finns i var och en av er! Jag behöver inte göra så mycket, bara vara där. Låt mig vara själen i den här kroppen. Och i var och en av de människorna där har jag någon gång sett en gest eller en blick som utgick från något högt över deras egen nivå och som de tydligen inte själva var medvetna om. Och jag kände mig som inseglets bevarare.”

”En själ är något som består av eld och bergkristaller. Är något mycket strängt och gammaltestamentligt hårt, men också milt och mjukt som gesten varmed hans varsamma fingertoppar ibland smekte mina ögonfransar.”

”Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge

Citat där inget annat anges, från boken :
Etty Hillesum
Dagböcker och Brev i urval. 2018 BOKFÖRLAGET FAETHON ISBN 978-91-984108-8-4