En resa i Etty Hillesums fotspår
En resa i Etty Hillesums fotspår
Av Peter Sitell
En klar höstdag kom min kollega och tillike uppdragsgivare Bosse Falk, upp till andra våningen på Ringströms verkstad, där jag satt och arbetade vid ljusbordet. Den här ska du läsa sa han och gav mig Anita Goldmans bok ” Guds Älskarinnor”.
Anita Goldman berättar i denna bok om kvinnor i historien som har funnit Gud. Bland dessa, den holländska, judiska kvinnan, Etty Hillesum. Kapitlet om henne fångade tag i mig på ett sätt som kändes nästan oroande. Efter en tid fick jag tag i en kopia av hennes dagbok, översatt till svenska.
Etty Hillesum skrev sin dagbok som ett led i en terapi hon påbörjade hos kirologen Julius Spier, 1941 och den sträcker sig fram till 1943. Hon deporterades till utrotningslägret Auschwitz och avrättades där den 30 november 1943, tjugoåtta år gammal.
Ettys utveckling som människa fascinerade mig, då hennes sätt att bearbeta sig själv och sina upplevelser, påminde mig om människor jag mött i min ungdom, där mötet för mig hade varit livsavgörande. Jag läste hennes dagböcker inte bara en gång, utan fyra gånger. Då jag oförhappandes fick möjlighet att resa till Holland, bestämde jag mig för att göra en ”pilgrimsresa”, där jag också sökte material för det postuma porträtt, jag ämnar måla av Etty.
Nedan följer mina anteckningar från denna resa.
1 juli, 2007. Resan till Deventer. (Ettys födelsestad.)
I den lilla tågkupén satte sig tre personer. En spansk man i fyrtioårs ålder, lite hippieaktig och en äldre kvinna i sjuttioårs ålder med sitt barnbarn. En pojke i 16 –17 års ålder. De två sistnämnda samtalade på franska. Stämningen blev efter en stund som något taget ur en rysk 1800-tals roman, då damen bad att få låna min mobiltelefon. Det rådde en viss förvirring om deras resplaner, som gällde ett 90-årskalas. De hade åkt om Amsterdam från fel håll, så att säga. Damen visade sin sociala medvetenhet och kvinnliga förmåga till uppskattning av en riktig gentleman med diverse odefinierbara små miner. En charmerande blandning av kurtiserad kvinna och gammel-mors visdom. Höjdpunkten var nog ändå när min mobil ringde tillbaka och jag kunde svara –”Hallo, you wish to speak to a lady here on the train”? –” My pleasure”.
Under tågresan tänkte jag på mina funderingar från kvällen före i Amsterdam. En liten solstråle hade letat sig i det ”mörkaste hörnet”. Människor måste försöka börja tycka mer om sig själva, så att livet ska bli rikare. Tankarna runt detta virvlade i kapp med reströttheten och landade i en sista tanke innan sömnen. Och det var Ettys- ”Om man tar sitt inre allvar på allvar, så kommer resten av sig själv”. Ett stort lugn lade sig som en stor trygg hand över bröstet.
En förändring har skett med mig de senaste dagarna. Ingen stor förändring, men ändock något påtagligt. Hemma i Stockholm upplever jag mig själv ofta som irriterad på ting och människor, ute på stan i bussar osv. Nu de senaste dagarna har denna irritation försvunnit och jag blir ofta, till min förvåning, road av mina medmänniskors förehavanden, eller finner dem enbart behagliga.
Tåget närmar sig Deventer och att staden är vacker och har gamla anor kan jag se redan från tåget, då vi passerar över floden Ijsell.
Praktfulla gator, många 1600-tals hus, men det är knäpptyst. Det enda som hörs är mina fotsteg. Ett ögonblick får jag känslan av att vara Clint Eastwood som kisar sig fram med blicken i en spökstad på prärien.
Går sakta igenom den lilla vackra stadskärnan och kommer fram till ett bihang av floden. Stadskärnan är omgärdad av vatten. Vinden tar tag i mig och blåser bort tystnaden.
Äter en soppa på en trottoarservering framför en katedral. Några få människor syns till. Får hjälp att hitta till Etty Hillesum centret. När jag kliver in genom dörren förbyts den sömniga söndagsstillheten till ett glatt kalas, med mängder av människor. En lite äldre kvinna fyller år och sticker resolut till mig en stor tårtbit med kaffe.
Men först har jag hälsat på Herman Vrielink. Herman är volontär på centret denna dag. En bättre ciceron kunde jag inte ha fått. Herman Vrielink är pensionerad historielärare och tjänstgjorde på Etty Hillesum gymnasiet i Deventer. I förlängningen, samma skola som Ettys pappa Lois Hillesum var rektor för fram till 1940.
Det är lätt att vara öppen inför Herman. Han visar mig centrets utställning om Ettys liv och är mycket kunnig.
Med kalaset om pågår med cirka 30 gäster, är det en lycklig stämning. Solen skiner och Hermans och min konversation flyter som rent källvatten. Tiden flyger iväg.
Klockan 4 stänger centret och Herman erbjuder sig att visa monumentet,staden har uppställt över Ettys minne, såväl som de två adresser Ettys familj hade i Deventer.
Nu är det helt plötsligt fullt med folk i staden och uteserveringarna kryllar med folk. Herman inte bara visar mig runt, utan bjuder också hem mig på middag, till sig och sin rara fru Anne.
Det visar sig att Hermans stora intresse, när det gäller historia är den italienska renässansen, så vi har en ”Jolly Good Time”. Mina funderingar runt Cusanus och Bruneleshi mottogs med stort intresse och det kändes som om jag fick en vän för livet.
3 juli 2007 Resan till Kamp Westerbrok.
Några minuter innan tåget ska gå från Amsterdam skriver jag.
Kände tveksamhet att göra resan idag. Har känt en reströtthet nu under morgonen. Men, att åka hem med fullgjort värv i morgon lockar.
En tanke som vuxit sig starkare det senaste dygnet är; Hur hade Europa (och därmed världen) sett ut utan antisemitismen och förintelsen. När jag vandrade runt på det Judiska Historiska Museet, slogs jag av kontakten med den judiska kulturen/religionen inom kristendomen. Man brukar ju säga om den europeiska civilisationen: ”Den judisk kristna”.
Tänk om judarna hade bott kvar i Europa? Hur hade då den kulturella mixturen sett ut om man beaktar den tekniska utvecklingen?
Tänk om människor som Etty hade fått leva?
En konsekvens av detta skulle antagligen bli att staten Israel inte skulle ha sett ut som idag, om den någonsin hade grundats? Där av kanske också de konflikter som plågar området idag hade uteblivit?
Detta är verkligen bara spekulationer. Men tankarna understryker betydelsen av vad som sker.
De svåra frågorna har ofta enkla svar, förvånande nog. Ta frågan: ” Tycker du om dig själv?”
Ja, det är klart att man gör säger nog de flesta. Men är det det?
Tänk på den kristna förlåtelse teologin och idén om synden. Vad är synd?
Att göra onda saker? Men att begå elakheter är ondska är en självklarhet. Begreppet synd, tror jag härleds ur underlåtenheten. Att man undviker att göra saker ”hela”.
Men åter till frågan. ”Tycker du om dig själv?” Frågan kan bli svår om du under lång tid har skapat en bild i ditt undermedvetna av vad det är som är älskansvärt. Om den undermedvetna gestalten inte överensstämmer med din medvetna, så kommer du antagligen vid tillfällen, då du ska ta ställning till dig själv, att undermedvetet styra dina medvetna ställningstaganden.
Ofta är den undermedvetna självgestalten förvrängd och upplevs som ej värd, de positiva omdömen det medvetna jaget får.
Här tror jag att den kristna idén om förlåtelsen kan bli fel. Därför att om det undermedvetna ej kan förlåtas, då det är en missuppfattning, en förvrängning, blir Guds förlåtelse en omöjlighet och individen riskerar att hamna i ett självplågeriets möbiusband.
Det ”enkla” i svaret blir att kärleken kräver inget, kärleken ger.
Så, om du varsamt börjar ”städa” ditt undermedvetna, samtidigt som du försöker älska dig själv, så kommer du säkert att börja ”tycka om dig själv”. Jag tror att man ser på andra med samma ögon som man ser på sig själv. Som Etty Hillesum skrev: ” Man måste börja med att ta sitt inre allvar, på allvar, så kommer resten av sig själv.”
Senare; på återresan mot Amsterdam.
Tröttheten är över mig. Utanför tåget regnar det. En stor och intensiv upplevelse att gå bland kvarlämningarna av Kamp Westerbrok. 106000 judar transiterades genom detta läger och vidare till Sobibor, Malthausen, Theresienstadt och Auschwitz.
Till min glädje var det många besökare, både till museet och lämningarna av lägret.
Tänkte på Etty, då de mest fantastiska molnformationer tornar upp sig över den vidsträckta horisonten. Här åkte hon flera gånger, sjuk och svag, men med en själ i oerhörd rörelse.
Senare; efter tågbyte i Zwoll.
Varför finns det människor som skapar jubellycka i bröstet, bara man tänker på dem?
Vad är det i den blick man föreställer sig, som skapar denna ljuva glädje?
Är det att man inte behöver dölja någonting? Att denna glittrande blick ser allt som går att se och just därför glittrar? Kan det vara så förjordat himmelskt?
Senare; vid ankomsten till Amsterdam.
Efter att ha vandrat genom lämningarna av Westerbrok, sett en lika genomtänkt, som rörande utställning, blir mötet med Amsterdam, sett genom den krängande spårvagnens fönster en chock. Det bjärta glittret blir nästan rörande i sina trumpetstötande försök att vara ”svaret” på just dina begär. Ändå kan jag inte låta bli att beundra Amsterdamborna för deras individualitet och deras smidighet gentemot vem det än må vara.
Atmosfären har ”luftskikt” där jag själv kan tänka mig att anas under en längre tid. Kanske beror et på alla små oaser som kanalerna skapar. Alla små ”privata” öar, där folk får vara i fred. I Stockholm är vattenytorna en orsak till att människor hopträngs, här i Amsterdam fungerar verkligen vattnet som vägar.
Angående tidigare funderingar om ”synd”. Efter dessa studier jag nu gjort om judeutrotningen i Holland i allmänhet och Etty Hillesum i synnerhet, så framstår nazismens ondska som satanisk, just därför att den var så beräknande. Psykologiskt beräknande och detta var säkert nödvändigt, då en högt civiliserad och individ fokuserad kultur som den holländska, annars hade spruckit upp i ett okontrollerbart kaos.
Westerbrok lägret t.ex. fungerade som ett vanligt samhälle, med teater, skola, sjukhus, barndop och giftermål. Allt i väntan på förintelsen. Ett foto på i en pojke i tioårsåldern grep mig djupt. Säkert för att hans uttryck i ögonen påminde om min egen son, Jesper.
Onsdag morgon 4 juli 2007 Amsterdam.
Har precis ätit frukost. Naturligtvis stegrar sig min mage som en häst med eld i manen. Detta trots att jag ätit en ”superlosec” och dimetikon.
Men, det är min rädsla för förflyttning och inte blev det bättre av försök till terrordåd i London, som jag kunde läsa om i Herald Tribune. Att det var tio läkare som var inblandade är ju en fullskalig attack hur som helst på det civiliserade tänkandet.
Men, jag längtar efter min familj. Etty tittar på mig från bokomslaget och hon ser ut som att hon håller med. Och, i mina försök att handskas med mitt ”undermedvetna” så är detta att jag har satt mig ner och skrivit dessa rader en framgång. I vanliga fall hade jag sprungit som en yr höna mellan toalett, dusch och packning.
Vet inte riktigt vad jag ska göra idag innan jag åker till flygplatsen.
Vi får se.
Senare; Beethovenstraat, lunchtid.
Sitter på ett kafé cirka 500 meters promenad från Julius Spiers bostad och klinik på Courbetstraat 27.
Även om jag inte är säker, tror jag att jag gått ungefär den väg som Etty antingen gick eller cyklade från sin bostad hos Han Vegerif på Gabriel Metsusstraat 6.
När jag startade därifrån i dag, kunde jag se att blommorna, tre rosor, fortfarande satt kvar i stuprännan intill dörren. Huset renoveras och en av byggjobbarna hängde ut från ett fönster på översta våningen. Det verkade som om han kände igen mig.
Kvarteret, Courbetstraat finns i är idylliskt på ett vackert och borgerligt praktiskt vis. De flesta husen i det här området härrör från samma tid som huset Julius Spier bodde i. Mycket måste vara sig likt sedan 40-talet.
Detta gör vad som hände Etty Hillesum och judarna i Amsterdam och Holland, ännu svårare att omfatta. Jag vet att det har skett. Jag vet från Etty, jag vet från all dokumentation jag sett, både på Judiska museet och Erinringscentret i Westerbrok. Jag vet också från vänner som själva upplevt förintelsen.
Ändå blir mötet med dessa välordnade, civiliserade kvarter, en nästintill overklig upplevelse, därför att de utstrålar trygghet och vänlig ombonad. Från denna värld kan ingen ryckas bort med våld. Nej, det går inte, kan ej ske! Ändå skedde detta. Och visst, det sker mycken ondska mot människor i dag också. Men, det är den utstuderade psykologin i beräknandet, som är så svårt att omfatta.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och sakta gå till Ettys bostad. Sedan tillbaka till hotellet.
Senare; på flygplatsen Schiphol.
När jag kom ut från caféet konsulterade jag kartan. Etty hade känt sig tvungen att stanna i hörnet av MichelAngelo – Apollolaan för att skriva ner sina tankar. När jag kom dit, förstod jag att det var denna väg hon gick eller cyklade, när hon skulle direkt hem. De Laraissestraat beskrev Etty som ”kall” och jag förstår vad hon menade. Det som är charmigt eller stiligt, en till två trappor upp på en husfasad, blir lätt pompöst på den femte våningen.
Jag undrade i mitt stilla sinne på motorvägen till flygplatsen, susande fram i en ”airportshuttle”, vad Etty skulle ha tyckt om storföretagens modernt bombastiska monument över sin egen förträfflighet.
